Ny bil!

Vi har kollat efter ny bil ett tag nu. Tom kollar visserligen efter nya bilar hela tiden. Mest Porsche nu för tiden.

Men det här är en lite mer praktisk bil. Som jag också kan tycka är lite roligt att skaffa.

En Toyota Highlander.

Inte den bästa bilden kanske, och jag har inte ens sett den i verkligheten. Den färgen alltså. Och vi provkörde den aldrig heller... Men vi får den om cirka två veckor.

Och varför byter vi en snabb liten Focus ST mot en praktiskt familjebil?

På grund av det här så klart:

Men hon kommer först om tre månader.

Appropå brott...

Det här hände cirka en kilometer utanför Tyrone, i Peachtree City. Vid Kroger, den mataffär jag handlar i allra mest. Hwy 74 går förbi precis utanför vårt område, och hela vägen ner till Senoioa, där de spelar in The Walking Dead.

107 mph på en 55 mph-väg är lite väl saftigt. Även om det var sent på natten.

Femte säkraste staden i Georgia.

Förra året var Tyrone den sjunde säkraste staden i Georgia. I år gick det upp till den femte säkraste. Stockbridge finns inte ens på listan.

Så med den fina statistiken i minnet känns det lite sådär att vi hade två vapenrelaterade händelser i vår lilla stad på ett par dagar.
Först blev en kvinna rånad utanför sitt hus, sedan blev en man skjuten i ett annat område, Just det råkade vara i en trailer park, och ingen av dom var i närheten av vårt område. Men det känns fortfarande inte helt bra.
Det kanske är därför grannen säljer sitt hus innan de ens har bott där ett år? Jag tror i och för sig snarare att de säljer eftersom priserna har gått upp. Han är mäklare på halvtid så de förlorar inga 6% till någon annan.

De flyttade in en månad innan oss ungefär. Jag har träffat mannen i huset en gång, Tom har pratat med hans fru en gång. Och jag har sett deras tonåriga son en gång i trädgården. Och vi har inga staket än här, så man ser precis allt som händer. Nu är folk ute ganska sällan i allmänhet här, men att inte ens märka av att någon bor i huset för det mesta känns lite konstigt. Så jag undrar hur länge de faktiskt bodde där. Tittar man på bilderna så ser det inte ut som att de bor där längre.
Det märks att det börjar bli husköparsäsong här. Det är många som kör förbi sakta, sakta. Och framför allt nu när grannhuset är till salu. Vi blev lite sugna på att kanske sälja och flytta nu när marknaden gått upp och vi kanske till och med skulle tjäna lite pengar på det. Men det gick över ganska snabbt. Vi har ändå tänkt att bo här i ett par år och har inte ens fått i ordning huset som vi vill ha det än. Men lite lockande var det...

Belize

En vecka efter gästerna åkt hem åkte vi till Belize. Tom hade vunnit ett hotellpaket på jobbets julfest och vi ville passa på att använda det innan regnsäsongen startade. Man får boka i mån av plats och vi lyckades få plats i slutet av högsäsongen.

Flyget från Atlanta till Belize City vad vidöppet, massor av lediga platser. Vi åkte dit ca 2.5h före avgång precis som vanligt. Väl på parkeringen så tog det en bra stund att hitta parkering. När vi parkerat upptäckte Tom att han hade glömt sin telefon hemma.
Vi hade glömt gå till banken och tala om att vi skulle utomlands. De måste skriva upp alla kortnummer på ett papper och sedan tar de pappret och antingen ringer ett tredjepartsföretag eller skriver in det manuellt. Oerhört omständigt, och det går lätt fel. Som sist vi var i Sverige då de skrev in att en dollar = en svensk krona. Så vi gick över vår dagliga gräns redan första dagen och de blockerade våra kort, utan att ringa. Tack för den.
Nu hade vi kollat upp var det fanns ett kontor så vi kunde sköta det på flygplatsen. Terminal A. Jättebra. Vi kommer dit, letar upp kartan över vad som finns och var bara för att finna att den är blockerad av en kvinna som står med ett barn i koppel och stirrar tomt framför sig. Vi har inte tid att vänta på att hon ska vakna till så jag frågar om vi får titta en grej lite snabbt. Visst säger hon men flyttar sig inte. Alls. Så vi försöker nå skärmen runt henne för att leta upp banken bara för att inse att det inte alls finns någon bank där.
Ok. Tillbaka på tåget för att åka till terminal F. Hinner inte åka förbi Terminal C och köpa frukost på Five Guys. Så vi bestämmer oss för Starbucks på F. Där kön är jättelång. Tom går och köper vatten medans jag står i kön. Han kommer tillbaka och jag har rört mig en meter. Eftersom det börjar bli lite sent så går han till gaten och kollar hur det ser ut med våra platser medans jag fortsätter köa. Och han kan ju inte ringa om det är bråttom heller, på grund av glömd telefon. Jag får mina mackor och mitt kaffe och möter honom vid gaten, där vi har fått våra platser och går direkt på planet. Stressigaste morgonen på flygplatsen på väldigt länge och det känns inte som att vi gjorde något fel egentligen. Allt tog bara mycket längre tid än vanligt.

Det var tur att vi köpte mat på flygplatsen, för det visade sig att det var lite för kort ner till Belize City, så de sålde inte mat på planet.
Väl framme i Belize City började det gå lite bättre. Vi blev mötta av en man med en skylt med våra namn på. Han guidade oss igenom passkontroll och tull och fram till disken där vi skulle checka in för vårt nästa flyg, inrikes. Det här flyget ingick i hotellpaketet och var bokat och klart, och skulle inte kosta oss mer än ett par Belize-dollar i skatt. Först och främst hamnade vi i den kanske kortaste kön, men den absolut långsammaste. Tio personer i kön jämte hann checka in och gå vidare medans vi väntade. Men vi hade inte bråttom den här gången. Som tur var. För när vi skulle checka in kunde de inte hitta våran bokning och ville ta betalt för flyget.
Efter ett par telefonsamtal så löste det sig också, och vi kunde gå till säkerhetskontrollen. Jag blev stoppad för en slumpmässig kontroll där de skrev av all information i mitt pass på en lapp. Jag är fortfarande inte helt säker på varför!

Från Belize City till San Ignacio flög vi en liten Cessna med 14 platser som mest. I vårt plan var vi 10, med piloten.

Vi satt längst bak, vilket visade sig vara de bästa platserna. Gott om benutrymme.

Luften i planet var sådär. Väldigt varmt och knappt något luftflöde alls. Och det var inte en särskilt mjuk flygning. När vi äntligen landade på en liten, liten landningsbana var jag ganska lättad. Tills jag insåg att det var en mellanlandning och vi skulle upp igen.

Landningsbanan.

Hotellet i djungeln var väldigt avsides. Vi var hänvisade till deras restaurang och de aktiviteter de hade. Vilket var fågelskådning, fjärilshu och kanotpaddling i floden. Spännande värre. Det blev dock ganska spännande i floden för en av de andra gästerna som tappade sin dyra kamera med ännu dyrare objektiv i vattnet när han trillade i.

De fanns inga lås till dörrarna, vilket jag tyckte kändes lite olustigt. Det spelar ingen roll att det ligget avsides, Det kändes inte helt säkert ändå. Men det hände inget så klart.

Vårt rum

Balkongen

Poolen

Vår stuga, som bestod av två gästrum

En extra gäst i vårt rum

Efter två nätter i djungeln skulle vi ta oss till stranden, Placencia. Det gick inga flyg den dagen, inte direkt i alla fall, så vi fick fixa transport själva. För ynka $250 (!) blev vi körda de tre timmarna ut till stranden. Hutlöst, i ett land som ändå är ganska fattigt, men vi hade inget val.

Om djungeln bestod av backpackande ungdomar och pensionärer med stora kameror så var stranden fullt av övervintrade hippies på yoga-retreat (vi kände ingen tillhörighet med någon av grupperna).
Men det var lugnt och skönt på båda ställena. Vi stannade vi stranden i tre nätter, och hade lite fler val när det gällde restauranger. Tror jag. Vi åt bara på hotellet ändå. Men det var både godare och billigare än i djungeln. Ok, kanske inte så jättemycet godare, men billigare.

Utsikten från vår balkong

Tom i en av de tre pollerna. Vi använde bara en. Och doppade inte ens tårna i havet.

Vi kanske hade badat i havet om de inte hade jobbat hela dagarna med att bygga upp en vågbrytar så vattnet var fullt av sand. Samt sjögräs. Samt hajar.

Även om vi inte gjorde någonting alls så var det en ganska fantastisk semester. Väldigt avslappat. Och jätteskönt.
Förutom när vi låste ute oss från rummet. Vi hade två dörrar, och en nyckel. Så vi trodde så klart att samma nyckel gick till båda dörrarna. Balkongen gick runt om huset till framsidan så en dag gick vi ut via bakdörren och lämnade dörren på framsidan låst med haspen på nätdörren på på insidan. När vi kom tillbaka visade det sig att nyckeln inte fungerade till bakdörren. Och de hade ingen nyckel som passade heller. Men det var inget som inte en skruvmejsel kunde lösa. Det där med låsta dörrar och säkerhet igen.

Efter tre nätter vid stranden så flög vi ett pytteplan upp till Belize City igen, betydligt mjukare flygning den här gången. Och det gick att andas bättre också.
Och hem kom vi. Som tur var. Vi hade inte fixat någon plan B om vi inte hade kommit med planet. Väl framme i Atlanta så misslyckades vi fullständigt med att läsa skyltarna. Som att vi vore amatörer och aldrig har landat i Atlanta förr. Istället för att följa skylten för de som skulle stanna i Atlanta gick vi fram till Global Entry-kioskerna och därefter fanns inga fler skyltar för att dela upp de som reser vidare från de som skulle stanna kvar. Så vi hamnade vid bagagebandet i terminal E, för de som skulle vidare. När vi egentligen skulle till F. Så vi fick gå tillbaka och bli lotsade tillbaka till andra sidan passkontrollen för att gå till F, där kön var jättelång. På riktigt. Men vi hade en liten lapp där det stod interterminal transport. Så vi gick helt fräckt förbi kön. Och jag skämdes inte ens. 

Överraskad!

Det här inlägget borde jag skrivit för en månad sen ungefär, men bättre sent än aldrig.

För ungefär ett halvår sen så planerade jag med mamma och pappa, och barndomskompisen Peter, att de skulle komma hit i mars och hälsa på.

Pappa fick problem med proppar i lungorna så han fick ställa in, så när jag åkte till flygplatsen för att hämta mamma och Peter fick jag världens chock när lillasyster Annika kom gående! Jag kan till och med ha börjat gråta. Lite grann.

Som tur är hade vi redan bestämt oss för att ta två bilar dit. Jag minns inte ens om jag hade föreslagit det eller om det var Toms ide, för han visste om det här från första början. Han lyckades faktiskt låta bli att säga nånting. Och jag anade ingenting. Jag tyckte han hade lite korkade förslag ibland men det händer ju till och från.

Det här hann vi med under besöket:

De kom fram

9C ute och de solar. Till deras försvar så kändes det mycket varmare än 9!

Provsmakning på World of Coca Cola

Presentbutiken på World of Coca Cola

Georgia Aquarium

Stone Mountain

Vi flög till Oklahoma City

Vi såg Kevin Costner & Modern West. Samt Randy Travis på väg därifrån.

Det var fantastiskt roligt att ha besök och jag saknar dom allihop nu.

Larm och lampor på schema

I torsdags fick vi äntligen larmet installerat i det här huset. Först fick vi vänta på internetuppkopplingen och sen kände vi inte att det var direkt bråttom. Det här är ett säkert område och det är mest som en försäkring. Inte för att vi förväntar oss att någon ska försöka ta sig in.
Och framför allt för att kunna schemalägga lamporna. Det är det absolut bästa.
Vi bokade in det här dagen efter vi fick nycklarna till huset, när vi fortfarande trodde att internetuppkopplingen skulle installeras när som helst. Vi betalade, och sen fortsatte vi att skjuta upp det en månad i taget eftersom den där uppkopplingen aldrig kom.
Men nu till slut bestämde vi oss för att ta tag i det. Tom tog en halvdag ledigt från jobbet och jobbade den andra halvan hemmifrån, för att vi båda skulle kunna ha åsikter om det som skulle installeras och var. Det visade sig att han som installerade var helt fantastiskt bra. För första gången någonsin gick något bättre än vi hade förväntat oss. Allt är trådlöst och det enda som är monterat är en CO-monitor och ett par rörelsedetektorer. Lätt som en plätt. Så Tom hade inte alls behövt va hemma.
Det var visserligen inte helt lätt med installationen. Det tog sin lilla tid att koppla in larmet till routern. Han hade ingen information om vilka portar som behövde öppnas, bara att det här "brukade hända ibland men ingen visste hur man löste det". Om vi inte hade fått det att fungera hade han behövt installera en äldre version med sladdar överallt. Och det ville jag inte höra talas om. Så ett par telefonsamtal senare så hade vi (läs jag) löst det. Han var jättenöjd, jag var jättenöjd. Och efter 8 timmars installation var alla nöjda. Han var ganska glad att få jobba i ett rent hus där ingen rökte på precis jämte honom också.
Och jag är fantastiskt nöjd med att ha lampor på schema runt om i huset. Vi hade ju en temporär lösning med timers men det här är så mycket bättre. Vi åkte till och med till IKEA för att köpa lite nya lampor.
Så visst. Huset är säkert lite säkrare, men vi har ett par fina lampor som kostar $49 i månaden att sköta timern för.

Parenthood

En av mina absoluta favoritserier är Gilmore Girls. Mycket på grund av Lauren Graham.Jag har vägrat se något annat hon är med i eftersom jag inte vill förstöra Lorelei Gilmore. Och därför har jag ingorerat Parenthood. Helt ogrundat visade det sig. Jag började titta för kanske en månad sen och har redan sett allt. Det gick alldeles för fort!
Men som tur är har jag fått Annika att börja titta, så jag kan återuppleva det genom henne :)

Äntligen värme!

Den här vintern har varit lång, kall, grå och deprimerande. Vi brukar ha i alla fall några varma dagar under vintern och ändå ganska mycket sol, men inte i år. De senaste två dagarna är de första varma dagarna vi har haft. Visserligen blir det ganska varmt på en gång, ca 25C nu, så jag borde inte klaga. Men det har varit lite småjobbigt! Det ska bli lite kallare igen, och lite mer regn. Men så länge det inte regnar oavbrutet så är det inga problem.

Nackdelen med värmen är alla insekter och allt pollen. Jag har knappt sett några knoppar än och defintivt inget pollen men det börjar kännas. Och snart är allt täckte av ett gulgrönt täcke. De första åren fattade jag inte att jag var lite allergisk eftersom jag inte hade haft problem med det någon annanstans men det är ganska mycket värre här än i Sverige!
Och alla kryp. Jag har sett getingar lite här och där de senaste dagarna. De är också bra mycket värre än de svenska. Spindlarna dröjer nog lite grann men jag har sett ett par nyckelpigor inne redan. Det känns helt fel att ta livet av nyckelpigorna så jag bara släpper ut dom. Och det förklarar förmodligen varför de kommer tillbaka hela tiden. Nästa gång kommer de inte ha lika mycket tur. Små och söta eller inte.

Vardag

Jag fick ett brev från US Citizenship and Immigration Services igår med en påminnelse om att förnya mitt green card. Eller ta bort villkoret på det. Nu hade jag visserligen ganska bra koll på det ändå men det är betryggande att de påminner. För det blir inte lika lätt att komma ihåg att jag måste förnya om tio år igen.

Själva formuläret är väldigt enkelt den här gången. Det svåra är väl bevisen vi måste skicka med. Jag försöker hitta bevis på att vi har "blandad ekonomi" samt bevis på olika försäkringar vi delar. Tydligen spelar ekonomiska papper en betydligt större roll än något annat i de här sammanhangen. Är man villig att riskera sin ekonomi är det troligtvis inget bluffäktenskap. Ungefär.

Foton är ganska värdelösa, men jag slänger med en del ändå. Mest för att den delen är lite roligare än torra papper.

Jag tyckte att väntetiden på mitt K1-visum var lång men det är tydligen ingenting jämfört med det här. Det är många som måste skaffa en förlängning på förlängningsbrevet, som är giltigt ett år. Många besök på Department of Driver Services blir det... Mitt körkort är ju bara giltigt så länge mitt green card är giltigt. Jag kan förlänga det med det här brevet jag får som kvitto på att de tagit emot min ansökan. Och sen kanske jag måste förlänga det brevet i ett år till, och så förlänga körkortet också.
Det ska inte va några problem att resa internationellt heller, så länge jag har det där pappret med mig. Men jag skulle tro att jag inte kan använda Global Entry längre. Tillbaka till att köa med alla andra igen.

Det mesta i det här landet måste skötas via telefon, eller via papper. Det är så mycket pappersarbete.
Ibland kan det hända att man kan göra något online, men då brukar det inte fungera. Jag har bokat installationer via chat-funktioner ett par gånger och oftast dyker de inte upp. Jag försökte avsluta ett medlemskap för en månad sen via chat. Det fungerade så klart inte och medlemskapet förnyades idag. Frustrerande.
Jag sitter just nu och väntar på att ADT ska ringa tillbaka om när de kan komma och installera. Det har gått en timma ungefär så jag börjar misstänka att de inte kommer ringa. Jag har andra samtal att ringa men vet inte när jag ska ge upp ADT och börja på nästa. Eller ringa igen och behöva gå igenom ett antal personer innan de slussar mig till rätt person igen. Och om jag kan förstå dom. Den sista personen jag pratade med hade en väldigt grov southern dialekt. Väldigt svår att förstå.

Lika bra att ringa tillbaka antar jag. Jag älskar att prata i telefon. Not.

Franskt besök och Florida

Jag vaknade med förkylning sista dagen i Sverige och den har precis nu börjat bli bättre. Alldeles lagom till pollen-säsongen.
Jag hade ungefär en vecka på mig hemma innan Igz kom på besök och trodde nog att det skulle räcka för att bli frisk. Men icke.
Så första veckan av hennes besök bestod mest av Parenthood på Netflix och soffhäng. Vädret var riktigt dåligt också så vi hade ändå inte kunnat göra så mycket mer än att shoppa. Vilket vi gjorde så småningom också.
Men hela poängen med besöket var en konsert i Florida. Kevin Costner & Modern West spelade och vi hade biljetter till lördagens konsert på Floridas västkust. Det var den första som annonserades och vi trodde att det skulle komma lite fler konserter så vi väntade med att köpa biljetter till den andra, på ostkusten, tills vi visste om det fanns en mer praktisk rutt att ta. Det visade sig att det inte blev några fler än de två, och den första sålde slut.
Men jag och Igz bestämde oss för att åka ner ändå. Vi har aldrig åkt utan biljetter innan men tänkte att det löser sig på nåt sätt ändå.
Så förra fredagen satte vi oss i bilen och körde ner mot Fort Pierce, FL. Cirka åtta timmar i bilen, och inget lämpligt matställe de sista två timmarna. Så vi kom fram två timmar innan dörrarna öppnades, vrålhungriga och utan biljetter. Checkade in på hotellet och körde in till själva stan för att se om vi kunde hitta nån som sålde biljetter och nånting att äta.
Kom in gjorde vi, och fick se konserten från sidan av scenen. Definitivt en annorlunda upplevelse. Ljudmässigt var det helt otroligt dåligt, men om man bortser från det så var det riktigt kul.

På lördag morgon flög Tom ner till Melbourne, FL där vi hämtade upp honom och sen körde vi mot Tampa och Florda Strawberry Festival.
Väldigt mycket karuseller och spel, och blinkande ljus. Ganska hysteriskt faktiskt. Det hade regnat hela dagen så vi väntade tills det började hålla upp innan vi åkte dit så vi struntade i allt friterat och all underhållning eftersom vi bara var där för konserten ändå.

Dagen efter blev det åtta timmar i bilen igen innan vi kom hem. Och nu var Igz också sjuk.
Så ännu mer Parenthood och soffa.

I helgen som var fick vi äntligen lite varmare väder så vi kunde gå ut. Nu ska det regna i en vecka men efter det hoppas jag att våren kommer igång igen. Visserligen brukar vädret växla en del under vintern och våren men vi brukar få lite fler varma dagar. Och lite mer sol.

Lokalt påskgodis

Äkta crepes

Efter ett par resor och ganska mycket sjukdom är det dags att ta tag i vardagen igen. Det är deklarationsdags här, och det tar ju väldigt mycket längre tid än i Sverige. Och mitt villkorliga green card ska förlängas, och ansökan kan skickas in tidigast 4:e april. Jag har ett fönster på tre månader på mig så det är lika bra att få det gjort på en gång. Och det är nu jag inser att den där planen jag hade att se till att vi sparade "bevis på förhållandet" under de här två åren inte gick som planerat...