Att sälja huset, del femtielva

Det kom ett brev från Texas. Han hade gjort rätt verkar det som. Men de måste ändå publicera något i hans lokala tidning för att leta efter fler arvingar.
I en lokaltidning i Texas.
Där kan de leta länge.

Så det verkar som att vi har minst 30 dagar till i det här huset.
Och om det vill sig illa har vi closing på båda husen samma helg. Samtidigt som vi ska flytta in. Och packa upp.

Det finns större problem i världen men att sälja det här huset har varit en mardröm.
Och att bygga ett nytt hus har varit tio gånger värre än jag trodde det skulle vara.

Jag vill bara att det ska va höst så det här är över.
Men hade vi velat bli av med saker att göra så skulle vi ju inte köpt ett hus kanske. Altanen ska oljas in, garderober ska byggas, golv ska läggas. Men det där är roliga saker. Bra mycket roligare än att försöka låta bli att bli galen när det hela tiden är nåt nytt som dyker upp i den här röran.
Jag trodde att det skulle vara enklare att sköta det här med en advokat men hon verkar inte veta vad hon ska göra när inte allt går enligt checklistan. Förutom att skicka räkningar. Det är hon ganska bra på.

Welcome to Sweden

är faktiskt himla roligt. Hade läst lite blandade recensioner om det före men jag hade inte trott att vi skulle tycka det var så roligt. Kanske mest på grund av att det är ganska hög igenkänningsfaktor på det. Både för Tom och för mig. Vissa saker är lite överdrivna, men det mesta är på pricken så det är.

Mindre än en månad kvar

om allt går som det ska.

Storage Unit

Eftersom försäljningen av huset inte blev av i fredags så vet vi inte när vi ska flytta ut. I kontraktet står det att vi får hyra av dem i 30 dagar, och idag är det 30 dagar kvar tills vi (eventuellt) får tillgång till det nya huset. Så eventuellt behöver vi inte lagerlokalen som vi hyrde. Och redan har börjat fylla med alla grejer.
Men å andra sidan slipper vi flytta allt under en dag eller två och alla saker kommer vara betydligt närmare det nya huset. Oavsett om det här huset ens blir sålt. Vi borde kunna höra något den här veckan, och enligt kontraktet kunde closing date flyttas 7 dagar utan vi behöver skriva på nya papper så om det kommer några påskrivna papper från Texas den här veckan (vilket jag tvivlar på) så kan det lösa sig ändå. Vi får se.

Och det är det vi har gjort under helgen. Flyttat lådor. Cirka åtta vändor tror jag, om det inte var fler.
Det blir inte så jättemycket flyttat varje gång kanske eftersom vi kör med Focusen men det är bättre än inget.

Gräset i trädgården hade hunnit bli ganska långt i fredags, några enstaka strån var nästan i knähöjd. Inte av gräs då, utan av ogräs. Det är mer ogräs än gräs där ute.
Det blir så varmt framåt 12 så jag ville börja lite tidigare, men då är gräset fortfarande vått av dagg. Och ju längre jag väntar desto torrare blir det, men desto varmare blir det.
Så jag struntade i att det var daggigt och klippte ändå. Och hade gräs precis överallt efteråt.

Bäst att sköta sig, det sitter en skylt i området med ett nummer man kan ringa om någon inte sköter sin trädgård och grannen snett emot hade nog gärna anmält oss...

Och appropå gräs såg jag den här utanför F-terminalen på flygplatsen i Atlanta i torsdags.

Och appropå ingenting så verkar de inte veta hur sopbilen fungerar här. Istället för att låta den lyfta upp soptunnan och tömma den så gör de det för hand. Inte lyfter upp den och tömmer alltså. De gräver upp soporna. För hand. Ur tunnan.

Så det där var helgen. Gräsklippning, packning och en massa bärande.

Och en titt på huset så klart. Det hade hänt saker, men inget som direkt syns. Elen funkar nästan överallt i huset nu. AC:n är på. Vattnet funkar. De har gjort om golvet i tvättstugan igen. Inte i det mönster vi kom överrens om förra veckan dock.
Det är fortfarande inte helt perfekt, men de kanske kan fixa till det. Jag vet inte om vi ska ringa och fråga hur de tänkte egentligen, eller ge dom en chans att fixa det. Det är ganska mycket som fortfarande inte ser ut som vi vill, men vi ska ge dem en chans att fixa det nu. Börjar bli tröttsamt att klaga hela tiden.

Brick pattern. Som vi ville ha från början, men som de övertygade oss att överge förra veckan eftersom det aldrig kunde bli riktigt bra...

Ett och ett halvt flyg

Jag deltog i en tävling förra veckan för att vinna biljetter till en konsert i Toronto. Jag hade ganska mycket tur och vann två biljetter. Tom kunde inte gå, men Liz och Sandy hade också vunnit så jag åkte upp ändå.

Det tog två försök att komma dit förresten. Jag kom med ett flyg som skulle gått 9:45 men blev försenat till 10:58. Det var något fel på planet men de försökte tydligen fixa det. Och det gick inte så bra.

Ca en kvart in, precis när de börjat serveringen, fick de avbryta och vända om. Jag hann få en cola som jag fick lämna tillbaka nästan direkt. Det var ingen nödsituation så det gick lugnt i vändningen och på vägen tillbaka.
När vi väl kom tillbaka till gaten hade de ingen mer information om vad som skulle hända med planet, om flyget skulle bli inställt eller inte så alla stod i en stor klunga och väntade. Jag hade loggat in på Toms jobbmail på planet (wifi är inte gratis på flyget men man kommer åt Delta utan att betala) så han hade satt upp mig på nästa flyg, som plan B. Eftersom det verkade finnas plats på det så sprang jag till nästa gate och tog det istället.
Jag kollade precis upp det första flyget och de kom iväg ett par timmar senare, och kom fram en timma efter mig till Toronto.

Väl i Toronto hämtade Liz och Sandy upp mig och vi åt hummer-sub på Subway. Himla gott faktiskt. Men här nere är special-suben stek med extra ost. Så klart.

Platserna var i rad DD, vilket borde ha varit rad 4 men det visade sig att det var längst fram. Kul, men man fick hålla undan benen så man inte råkade fälla de som sprang förbi med kameror. Och titta bakom sig så man inte fick en kamera i bakhuvudet om man ställde sig upp.

Dagen efter missade jag mitt första flyg eftersom ett par som egentligen skulle åkt med ett senare flyg ville hem lite tidigare. Vilket var tur, de hamnade i Chattanooga, TN istället för Atlanta. Det hade varit lite väl mycket att ha problem med både flyget upp och ner.

Skojade bara.

Det här med att sälja det här huset är ju inte alls klart.

Det papper som Tom fick ut i måndags för att kunna sälja huset är ogiltigt. Hon som skulle hjälpa honom kryssade inte i något alternativ, av tre möjliga. Och eftersom Tom lämnade byggnaden med det så går det inte att ändra eller få ut något nytt papper. Bara att börja om från början. Så vi kommer inte kunna sälja huset i dag trots allt.

Problemet från början är alltså att eftersom Toms bortgågna fru står på ägandepappret för det här huset, och då kan han inte sälja huset.
För att kunna sälja huset måsta han stänga dödsbot, eller bli den som ansvarar för det. Vilket är det vi gjorde i måndags, trodde vi.
Om hans frus son hade svarat på ett brev han fick från rätten hade det gått betydligt fortare, och blivit enklare. Han har inte förstått att han faktiskt behövde svara på de brev han fick, det var tydligen lite för mycket stora ord i det.
Så nu har han två stycken brev han  måste signera och returnera. Annars tar det 30 dagar till innan ett nytt papper kan fås ut från rätten.

Man kan tycka att vår mäklare borde jobbat lite övertid igår för att försöka lösa det här med köparnas mäklare och höra av sig med en uppdatering. Men varken hon eller den kollega vi har pratat med ibland svarade i telefon igår. Man kan undra vad de gör för sina 6% egentligen.

Så just nu vet vi inte vad som händer. Om köparna fortfarande är intresserade eller inte. Om de kan få banken att förlänga deras lånelöfte så att de ens kan köpa huset. Deras föräldrar åker tillbaka till Vietnam snart och frågan är om de ens kan skriva på alla papper när de har åkt. De kommer få huset ungefär samtidigt eftersom vi skulle hyra av dom i en månad, men det är förmodligen inte så enkelt.

Vilken jäkla dag

Vid halv tre igår hade Tom tid i rätten (probate court, vet inte vad det heter på svenska) för att få tillstånd att sälja huset.

Först då, en timma innan de stängde fick han reda på att eftersom han inte fick något svar på det där brevet som skickades till Texas så måste han betala $10,000 för att få sälja huset. Det är bara tillfälligt, men ändå. Vi kunde antingen gå till ett försäkringsbolag och få ut en bond, vilket hade tagit betydligt längre och kostat mer, eller åka till banken och få ut en check. Så vi åkte till banken.

Och han som hjälpte oss där var ny så klart, så det tog dubbelt så lång tid som det borde.

Tillbaka till rätten och bli uppsatt på ny väntelista. Tio minuter innan de stängde fick Tom gå in igen och få ut pappret. Så nu kan vi sälja huset på fredag.
Fyra timmar efter tiden i rätten skickade den svindyra advokaten ett mail till Toms jobbmail (trots påpekanden att han inte läser den dygnet runt) med information om att vi behövde de tio tusen. Too little, too late.

Efter rätten åkte vi till Tyrone för att hitta en lagerlokal till alla möbler. Det första stället vi kollade på ligger ett par minuter från nya huset och de råkade ha en hyfsat stor lokal ledig. De hade förmodligen haft en om en månad också men istället för att chansa så hyrde vi den redan nu. Så nu har vi den i två månader. Och kan börja flytta redan på onsdag om vi vill. Den har inte AC så vi kan inte ställa in allt där, som mat eller stearinljus till exempel. Men de har mindre rum som har AC som vi förhoppningsvis kan få hyra när det börjar närma sig. 

Eftersom vi var ganska nära huset så åkte vi och pratade med säljaren, och träffade en av våra grannar i dörren. 

Två minuter in i samtalet med Mike så ringde byggaren och ville beskriva lite kakel/klinkers över telefonen. Det visade sig att han var 100 meter ifrån där vi var så vi kunde få se det med egna ögon.

Anledningen till att han ringde var tvättstugans golv. I söndags hade de rättat till det så att det var i rätt mönster men det såg för jävligt ut. Höga ojämna kanter och inte alls ok.  Det berodde tydligen på att vi har valt sten, och inte en kakelprodukt. De är inte helt jämna och om man inte sätter dem kant i kant så blir det så. Och den förklaringen köper vi. Så nu ska de göra om det igen, som det var från början. Och vi hade varit ok med det från början, om vi hade fått veta att det inte gick att göra det som vi ville från början. Men det sa vi aldrig till Rickey, och han frågade aldrig, och kakelläggaren berättade aldrig för Rickey att det inte skulle fungera. 

Det såg väldigt bra ut första gången vi såg det, bara inte som vi trodde det skulle bli. Så kan de få till det så igen så är jag jättenöjd.

Huset i söndags

På väg hem från flygplatsen i söndags stannade vi till och tittade till huset, i vanlig ordning.

Det såg inte ut som att mycket hade hänt, men vi har fått kranar i köket och i badrummen, och duschar och badkar börjar se lite mer färdiga ut. 

Äntligen händer det nåt

I eftermiddag ska Tom till rätten och sväras in, och efter det får han sälja huset. Jag vet inte om det här löser allt, men den svindyra advokaten verkar tro det.
Det fanns ingen domare på plats idag så vi får inte reda på något men de skulle höra av sig om det imorgon.
Förhoppningsvis är det här allt, för på fredag ska de skriva på för att köpa det här huset. Kanske. Jag tycker lite synd om köparna. De la sitt bud den 13:e maj och det är först nu de får köpa huset. Och flytta in om en månad.

Aspen, Co.

Vi gick up klockan 4 i torsdags morse för att åka till Aspen. Planen var att flyga till Salt Lake City, Utah och därifrån till Grand Junction, Colorado och sedan köra till Aspen. När vi kollade flygen så såg det sista inte så lovande ut, så vi ändrade planen. Ett flyg istället för två, och fyra timmar i bilen istället för två. Och mycket dyrare hyrbil. Så här i efterhand var det en ganska bra lösning ändå.
Det nya flyget gick lite senare än det vi hade tänkt ta men med allt vi behövde ändra med hyrbilar och flyg blev vi ändå sena till flygplatsen, för första gången. Med TSA precheck (som verkar funka varje gång nu) tog det inte så lång tid genom säkerhetskontrollen, snabbts stopp på Five Guys för att köpa frukostmacka som luktade skumt men som jag åt ändå, och så ner till tåget igen för att ta oss till gaten. Vi kom fram en minut före vi fick våra platser och kunde gå ombord. Så vi var inte för sena men det var inte mycket marginal.

Väl i Denver hämtade vi upp hyrbilen, som bara hade 4 cylindrar. Hemska tanke. De tyckte vi skulle uppgradera till 6 cylindrar om vi skulle upp i bergen. Vi höll inte med.
Så vi nöjde oss med en skitig KIA med 4 cylindrar och stenskott i rutan.
Eftersom vi inte hade planerat att köra från Denver hade jag inte kollat upp någonting om vägen så vi valde bara den snabbaste vägen dit. Så här i efterhand var det bra, annars hade vi nog tagit den lite längre vägen som ändå hade blivit snabbare. Men då hade vi missat den fina utsikten.

Ungefär halvvägs stannade vi till på Smashburger och åt. Hamburgare. Väldigt nyttig resa så långt.

Jag hade aldrig hört talas om smashburger innan men det här var definitivt inte det sista besöket. Bättre än Five Guys, och nog bättre än In'n'out också. Kanske. Väldigt bra i alla fall.

När vi började närma oss Aspen blev vägarna bra mycket smalare. Serpentinvägar upp genom bergen, utan räcke. Jag är väldigt glad att jag inte körde. Skitläskigt. Men det var fint, så när vi såg en parkering stannade vi till för att titta lite utan dödsångest.
Det visade sig att det var vid the continental divide. Som Tom hade pratat om på flyget men som jag aldrig hört talas om. Allt vatten på den västra sidan rinner ut i Stilla havet och allt vatten till öster rinner ut i Atlanten.

3687 meter över havet

Det märktes att vi var högt upp, vi blev helt snurriga av den tunna luften.

Jag trodde förresten att Aspen var mycket större. Att det skulle finnas med stora hotell och att det skulle vara lite mer turistigt. Det var det definitvt inte. Det var som en mysig småstad, det fanns hotell men de smälte in bland de övriga byggnaderna. Och man är helt omringad av berg. Aspen ligger 2400 meter över havet men det märktes inte på samma sätt som vid 3600 meter!
Om inte snittpriset på ett hus där hade varit 6 miljoner dollar hade jag kunnat tänka mig att bo där.

Vi försökte oss på lite vandring på fredagen, men hittade ingen bra slinga på den sidan av stan vi var på,. Men några kilometer i bergen blev det i alla fall.

Aspen

Nästa dag läste vi på lite bättre, men inte tillräckligt ändå. Jag hittade en led på 6 miles, men vår karta var inte den bästa. Det såg ut som att den slutade efter 6 miles, och man var tvungen att gå tillbaka samma väg. Och det är ju det tråkigaste som finns. Så vi pusslade ihop lite olika leder så att vi kom tillbaka till Aspen när vi väl var klara.

Vi såg en massa jordekorrar, ett annat mindre djur som jag inte har en aning om vad det var. Jag var livrädd för skallerormar, Tom för björnar. Vi såg inte något av det. Men de får cirka 1000 rapporter om året om björnar runt Aspen.

När vi gick till bilen väldigt tidigt på söndag morgon såg vi en prärievarg komma gåendes på gatan, rakt mot oss. Det kunde varit en varg också men prärievargar är vanligare så det är förmodligen det det var. Stor som en schäfer.
När den såg oss stannade den till och vände om, och gick fram och tillbaka i korsningen medans vi packade in saker i bilen. Tom började fundera på hur han kunde försvara sig, jag tyckte bara det var så himla coolt att jag glömde ta kort.

Vi tog den lite längre men snabbare vägen tillbaka till Denver.
Inga björnar där heller, men älgar och en bäver.