lördag 2 maj 2015

Belize

En vecka efter gästerna åkt hem åkte vi till Belize. Tom hade vunnit ett hotellpaket på jobbets julfest och vi ville passa på att använda det innan regnsäsongen startade. Man får boka i mån av plats och vi lyckades få plats i slutet av högsäsongen.

Flyget från Atlanta till Belize City vad vidöppet, massor av lediga platser. Vi åkte dit ca 2.5h före avgång precis som vanligt. Väl på parkeringen så tog det en bra stund att hitta parkering. När vi parkerat upptäckte Tom att han hade glömt sin telefon hemma.
Vi hade glömt gå till banken och tala om att vi skulle utomlands. De måste skriva upp alla kortnummer på ett papper och sedan tar de pappret och antingen ringer ett tredjepartsföretag eller skriver in det manuellt. Oerhört omständigt, och det går lätt fel. Som sist vi var i Sverige då de skrev in att en dollar = en svensk krona. Så vi gick över vår dagliga gräns redan första dagen och de blockerade våra kort, utan att ringa. Tack för den.
Nu hade vi kollat upp var det fanns ett kontor så vi kunde sköta det på flygplatsen. Terminal A. Jättebra. Vi kommer dit, letar upp kartan över vad som finns och var bara för att finna att den är blockerad av en kvinna som står med ett barn i koppel och stirrar tomt framför sig. Vi har inte tid att vänta på att hon ska vakna till så jag frågar om vi får titta en grej lite snabbt. Visst säger hon men flyttar sig inte. Alls. Så vi försöker nå skärmen runt henne för att leta upp banken bara för att inse att det inte alls finns någon bank där.
Ok. Tillbaka på tåget för att åka till terminal F. Hinner inte åka förbi Terminal C och köpa frukost på Five Guys. Så vi bestämmer oss för Starbucks på F. Där kön är jättelång. Tom går och köper vatten medans jag står i kön. Han kommer tillbaka och jag har rört mig en meter. Eftersom det börjar bli lite sent så går han till gaten och kollar hur det ser ut med våra platser medans jag fortsätter köa. Och han kan ju inte ringa om det är bråttom heller, på grund av glömd telefon. Jag får mina mackor och mitt kaffe och möter honom vid gaten, där vi har fått våra platser och går direkt på planet. Stressigaste morgonen på flygplatsen på väldigt länge och det känns inte som att vi gjorde något fel egentligen. Allt tog bara mycket längre tid än vanligt.

Det var tur att vi köpte mat på flygplatsen, för det visade sig att det var lite för kort ner till Belize City, så de sålde inte mat på planet.
Väl framme i Belize City började det gå lite bättre. Vi blev mötta av en man med en skylt med våra namn på. Han guidade oss igenom passkontroll och tull och fram till disken där vi skulle checka in för vårt nästa flyg, inrikes. Det här flyget ingick i hotellpaketet och var bokat och klart, och skulle inte kosta oss mer än ett par Belize-dollar i skatt. Först och främst hamnade vi i den kanske kortaste kön, men den absolut långsammaste. Tio personer i kön jämte hann checka in och gå vidare medans vi väntade. Men vi hade inte bråttom den här gången. Som tur var. För när vi skulle checka in kunde de inte hitta våran bokning och ville ta betalt för flyget.
Efter ett par telefonsamtal så löste det sig också, och vi kunde gå till säkerhetskontrollen. Jag blev stoppad för en slumpmässig kontroll där de skrev av all information i mitt pass på en lapp. Jag är fortfarande inte helt säker på varför!

Från Belize City till San Ignacio flög vi en liten Cessna med 14 platser som mest. I vårt plan var vi 10, med piloten.


Vi satt längst bak, vilket visade sig vara de bästa platserna. Gott om benutrymme.


Luften i planet var sådär. Väldigt varmt och knappt något luftflöde alls. Och det var inte en särskilt mjuk flygning. När vi äntligen landade på en liten, liten landningsbana var jag ganska lättad. Tills jag insåg att det var en mellanlandning och vi skulle upp igen.

Landningsbanan.
Hotellet i djungeln var väldigt avsides. Vi var hänvisade till deras restaurang och de aktiviteter de hade. Vilket var fågelskådning, fjärilshu och kanotpaddling i floden. Spännande värre. Det blev dock ganska spännande i floden för en av de andra gästerna som tappade sin dyra kamera med ännu dyrare objektiv i vattnet när han trillade i.

De fanns inga lås till dörrarna, vilket jag tyckte kändes lite olustigt. Det spelar ingen roll att det ligget avsides, Det kändes inte helt säkert ändå. Men det hände inget så klart.

Vårt rum

Balkongen

Poolen

Vår stuga, som bestod av två gästrum

En extra gäst i vårt rum
Efter två nätter i djungeln skulle vi ta oss till stranden, Placencia. Det gick inga flyg den dagen, inte direkt i alla fall, så vi fick fixa transport själva. För ynka $250 (!) blev vi körda de tre timmarna ut till stranden. Hutlöst, i ett land som ändå är ganska fattigt, men vi hade inget val.

Om djungeln bestod av backpackande ungdomar och pensionärer med stora kameror så var stranden fullt av övervintrade hippies på yoga-retreat (vi kände ingen tillhörighet med någon av grupperna).
Men det var lugnt och skönt på båda ställena. Vi stannade vi stranden i tre nätter, och hade lite fler val när det gällde restauranger. Tror jag. Vi åt bara på hotellet ändå. Men det var både godare och billigare än i djungeln. Ok, kanske inte så jättemycet godare, men billigare.

Utsikten från vår balkong


Tom i en av de tre pollerna. Vi använde bara en. Och doppade inte ens tårna i havet.


Vi kanske hade badat i havet om de inte hade jobbat hela dagarna med att bygga upp en vågbrytar så vattnet var fullt av sand. Samt sjögräs. Samt hajar.




Även om vi inte gjorde någonting alls så var det en ganska fantastisk semester. Väldigt avslappat. Och jätteskönt.
Förutom när vi låste ute oss från rummet. Vi hade två dörrar, och en nyckel. Så vi trodde så klart att samma nyckel gick till båda dörrarna. Balkongen gick runt om huset till framsidan så en dag gick vi ut via bakdörren och lämnade dörren på framsidan låst med haspen på nätdörren på på insidan. När vi kom tillbaka visade det sig att nyckeln inte fungerade till bakdörren. Och de hade ingen nyckel som passade heller. Men det var inget som inte en skruvmejsel kunde lösa. Det där med låsta dörrar och säkerhet igen.

Efter tre nätter vid stranden så flög vi ett pytteplan upp till Belize City igen, betydligt mjukare flygning den här gången. Och det gick att andas bättre också.
Och hem kom vi. Som tur var. Vi hade inte fixat någon plan B om vi inte hade kommit med planet. Väl framme i Atlanta så misslyckades vi fullständigt med att läsa skyltarna. Som att vi vore amatörer och aldrig har landat i Atlanta förr. Istället för att följa skylten för de som skulle stanna i Atlanta gick vi fram till Global Entry-kioskerna och därefter fanns inga fler skyltar för att dela upp de som reser vidare från de som skulle stanna kvar. Så vi hamnade vid bagagebandet i terminal E, för de som skulle vidare. När vi egentligen skulle till F. Så vi fick gå tillbaka och bli lotsade tillbaka till andra sidan passkontrollen för att gå till F, där kön var jättelång. På riktigt. Men vi hade en liten lapp där det stod interterminal transport. Så vi gick helt fräckt förbi kön. Och jag skämdes inte ens. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar